:: karin ::

Igår kväll skulle jag och Juhlen ut och äta och dricka gott. Vi hade sen länge planerat att gå till Bolaget. Men när vi kom dit var det igenbommat. Kolmörkt och ingen aktivitet what so ever där inne. På dörren stod öppettider och allt, men likförbannat var det stängt. Min efterlängtade köttbit såg jag försvinna, liksom Juhlen sin pepparbiff.
Vi gick till Bangkok Kajen istället. Vi fick in ett stort fat med räkchips medan vi bläddrade igenom menyn. Jag skulle kunna äta räkchips som middag - fullkomligt älskar dem.
Jag beställde in Tre små rätter med friterade tigerräkor, biff med grönsaker och kycklingspett i jordnötssås. Det ena var godare än det andra och jag ville aldrig bli mätt.
Länge var vi helt ensam där innan det dök upp två andra par. Vi satt länge och bara myste. Drack lite vin och beställde en varsin Irish Coffee till efterrätt. Helt suveränt gott.

Efter Bangkok Kajen gick vi vidare till Manis. Varken jag eller Juheln hade varit där innan, så vi slank in där för att ta en drink och bara kolla in stället - som var fullknôkat av folk, och fler kom det ju senare på kvällen det blev. Väldig kontrast till Bangkok Kajen. Jag och Juhlen blev inte långvariga där. Vi drack upp våra drinkar och gick därifrån.

Nästa gång vi ska ut och äta blir det med all säkerhet ett besök på Bangkok Kajen igen - vet redan vad jag ska beställa.

♥

I helgen fick jag känningar av urinvägsinfektion. Dum som man är tar det emot att låta jobbet vänta några timmar för att uppsöka Hälsocentralen. I tisdags förbannade jag mig själv för att tänka så och ringde och fick en tid till igår morse. Hälsan framför allt - det ska bli mitt nya motto. Ingen tackar en för att man går på jobbet och har ont. Senare fick jag veta att vi fortfarande har full lön vid läkarbesök och sånt. I och med att jag haft timanställningar tidigare har jag fortfarande inpräntat i skallen att man bara får betalt för de timmar man är på jobbet, därför var detta en trevlig överraskning.

Inte nog med det; Jag har aldrig haft nån sommarsemester och var inställd på att få streta kommande sommar också, eftersom jag inte jobbade in nån semester förra året. Men jo då, vi nyanställda ska också få ledigt. Sex veckor är jag berättigad! Jag har ganska svårt att ta in detta och tänker att det kan väl inte stämma, trots att två kolleger hävdar att jo, så är det visst.
Att gå från åratal av sommarvikariat till sex veckors ledigt med full betalning... Jag kan inte fatta det, att det faktiskt händer mig.

Jag gillar att vara statligt anställd.

Ett par veckor innan jul annonserades Liza Marklunds senaste bok, "Du gamla du fria", ut för 159 kronor på Coop. Jag tänkte göra mig en fin affär, men när jag for dit för att köpa den hade de höjt priset till ordinarie igen. Då blev det ingen affär.

Idag åkte mamma, pappa, jag och Juhlen på Variant för att kolla utförsäljningen. Mamma var där häromdagen och köpte rätt snygga gardiner för en tia förpackningen och jag var lite sugen på ett par lika till vardagsrummet. Bara det att när vi kom dit var lokalen igenbommad, så det blev inga gardiner.
Istället gick vi in på Coop Konsum. Hann inte mer än in förrän jag fick syn på Marklunds bok - skyltad med 159 spänn. Jag tvekade inte, jag skulle ha den. Fast när jag skulle betala den ville kassörskan ha ordinarie pris för den (dvs 199:-). Jag motsatte mig det och sa att den var skyltad med 159 och pekade i riktning mot böckerna. Det var inget snack om saken, jag hade rätt och fick den billigare. Men egentligen var det fel, för de hade glömt att ta ner skyltningen.
Antar att de var ganska snabb att sätta normalpris på den sen. Men jag bugar och bockar och tackar för deras misstag.

Faktiskt, igår var en av de roligaste danskvällarna ever! Nu är det ju så att när Arvingarna spelar så innefattar inte det enbart bra musik, utan för min del även mycket nostalgi. Det gör liksom inget om jag blir stående några danser. Jag står gärna (på avstånd bör tilläggas - inte vid scenen) och tittar på killarna en stund och minns tillbaka sjutton år. Fast igår stod jag inte särkilt många danser. Det var en del dansfolk där. (På Tuppenz kan det annars vara lite klurigt att tyda vilka som är där för att dansa eller festa) En del hade jag dansat med innan, andra inte.

Önskvärt hade varit fler upptempolåtar. Visst spelade de upptempo, men inte de där riktiga rackarrökarna som jag vill minnas att de kört förr. Menar, "Bo Diddley" klassas kanske som en bugg. Men det blir ju en väldigt långsam sådan. Och långsam bugg är svårt. Takten i låten ska vi inte ens prata om. Jag tror aldrig att vi hittade den faktiskt. Men det vägde upp att Lasseman hade odlat skäggstubb - när jag inte trodde att han kunde bli snyggare.

Jag hade skitroligt!
Juhlen var också nöjd.

Det är andra gången det händer. Att en arbetsgivare ringer och vill kalla mig till intervju i samma veva som jag fått ett nytt jobb.
Häromdagen blev jag kontaktad av en myndighet i Ljusdal som jag sökte jobb hos för en tid sen. Egentligen sökte jag i ren desperation, då det såg som mörkast ut på jobbfronten. Det kändes inte särskilt lockande att traggla fram och tillbaka på buss till Ljusdal, en och en halv timme dit och hem, varje dag. Men vad gör man inte för ett jobb i dagsläget? (Fast jag hade, ärligt talat, inte riktigt räknat med att de skulle kalla till intervju.)

Nu har jag ju anställning på annan myndighet sen i måndags, därför tackade jag nej till intervjun. Kändes lite som omvända roller, att jag kunde svara så som det står i breven som allt som oftast dimper ner genom brevinkastet: Tack för visat intresse, men...

Det är andra gången jag tackar nej till intervju vid samma myndighet faktiskt. Fast första gången blev jag sjuk och fick ringa återbud därav. Det kändes väldigt dumt. Den här gången kändes det bättre, att kunna tacka nej för att jag redan har jobb.

Polkagris-te

Det varnades för storm igår. Men då Juhlen och Carina skulle åka härifrån undrade vi vart det utlovade ovädret var.

Fast senare började det knäppa duktigt i fönstren och det blev allt värre. Stormen Dagmar gjorde entré.
I natt vaknade jag av vinandet utanför och ett tag var jag övertygad om att fönstren skulle blåsa in. Utan att överdriva kände jag när vinden tog tag i huset.
I morse låg det lite kvistar på gården och garagedörren hade blåst upp, så vi klarade oss väldigt bra, till skillnad från en stor del av resten av kommunen som haft strömavbrott i sjutton timmar.

I eftermiddags skulle jag ringa Juhlen. Men när jag ringde hem till honom fick jag felmeddelande i örat och när jag försökte nå honom på mobilen fick jag ena stunden upptagetton och i den andra kom jag till mobilsvar. Messade Carina och frågade om läget, men svaret dröjde.
Senare fick jag veta, via Facebook, att det var stor förödelse i byn där han bor; Nedblåsta träd och telefonledningar och strömavbrott hela dagen. Då blev jag nervös eftersom Juhlen har skog alldeles intill sitt hus. Bilderna jag fick framför mig påminde om ett plockepinn som låg över kåken.

Till slut fick jag i alla fall svar från Carina som meddelade att Juhlen åkt in till min lägenhet i stan. Fick tag på honom där. Han sa att det blåst ner träd bakom vedboden, men att den klarat sig, och bortsett från strömavbrottet och nedblåsta telefonledningarna så var han i alla fall skonad.

Men man blir ju nervklen.